..som man nästan inte kan skriva utan att framstå som knasigt psykfall som tycker synd om sig själv.

Och nu ska jag väl inte vara sån, jag vet så väl att man ska vara glad för det man har. Men idag. Denna dag. Och något som är så tråkigt är att det inte riktigt känns som att de här hemma identifierat att det var en sån här dag. Utan får istället pikar för att jag inget gjort på hela dagen, vilket gör det hela ännu värre. 

 

 

Efter den här helgen och det långa mailet jag skrev idag så bara det blev för mkt för denna sköra själ idag. Ser bara alla andras lycka och framsteg överallt. Medan jag, efter mer än 3 år nu, fortfarande inte får må bra. Fortfarande inte får vara smärtfri. Eller glad långt där inne i kärnan. Det går så långsamt framåt. Och just idag känner jag mig så otroligt trött på att försöka bli bättre. Vill bara kasta in handduken och bosätta mig i någon lite by på Englands landsbygd. Där jag kan odla grönsaker och klappa på mina getter hela dagarna ifred och inte veta något av omvärlden. 

 

 

Men man ska se saker från den positiva sidan. Innan mådde jag såhär alla dagar, alltid. Hade ont, dygnet runt. Fick kämpa för varenda steg. Nu är det inte alla dagar, det är inte alltid. Men varje gång det kommer en sån här dag är blir jag även så rädd att fastna i det igen. 

 

 

Såna här dagar är det även (för att få med lite hund;) även ingen bra dag att träna just..hund. Hade kunnat ge bort dem båda idag och inget tålamod alls. Blev olämpligt arg på den stackars valpen när hon inte lyssnade och som tur var har jag odlat iaf lite självinsikt och gav mig ut på ett par mittimellan promenader utan att kräva något alls med dem istället. För allas våran skull!

 

Så, det var dagens peppiga inlägg! Jag är verkligen en sådan glädejspridare! ><